torsdag 17 april 2008

Märkliga konversationer, del två.

Jodå, jag är medveten om att de senaste bloggarna inte kommer att ta något pris när det gäller munterhet och gladhet och så vidare...
Låter säkert som om jag är förbaskat dyster över huvud taget, men det är jag inte.
Jag känner mig lite mer som I-or, negativ på ett positivt sätt.

Den andra märkliga konversationen jag hade var med en dam från en insamlingsorganisation...
Samma insamlingsorganisation som ägnades ganska mycket intresse åt i Insider för något år sedan p g a deras makalösa brist på att faktiskt skänka pengar dit de skulle gå.

Den organisationen hade jag stött i flera år, och trott att jag gjorde något bra, och ja, givetvis hade jag precis innan programmet tackat ja till att stödja dem igen.
Jag blev lite purken och nästa morgon kastade jag mig på telefonen för att dra tillbaks mitt bidrag, nu var jag ju inte ensam om den idén så morgonen blev till förmiddag och så vidare, men framemot eftermiddagen fick jag prata med en herre som lät ganska uppjagad i pälsen...

Talade om för herrn att jag nu inte hade lust att skänka pengar utan skulle ge till organisationer med 90-konto, och kunde de dra tillbaka sina brevmärken vore jag tacksam, och det sa han skulle gå bra, och kom de ändå så var det bara att skriva "åter avsändaren" på kuvertet och skicka iväg.

Så gjordes också när kuvertet kom och det var inga problem.
Men igår ringde alltså samma dam som förra året, och jag sa genast "Nej tack!"
"Men du var ju med förra året."
"Nej, jag skickade tillbaka kuvertet."
"Nej, du stödde oss förra året."
"Nej. Det gjorde jag inte alls det."
"Jo, det gjorde du."

Tydligen var tanten envis som en terrier, men jag visste ju att här hade hon mött sin överman, för envis är mitt mellannamn, så jag sa:
"NEJ, det gjorde jag INTE!"
"JO, det står här."
"Nej, jag stödde er inte förra året och har inte för avsikt att göra det i år heller!"
"Jo, det gjorde du."
"Nej!"
Här suckade damen och sa matt
"Nåja, det är vilket som..." och fortsatte med sin litania och sa att "skulle jag inte vara med?" och
"tänkte jag inte på andra?" och så vidare.

Jag beundrade en kort stund hennes förmåga att prata i det oändliga utan att andas, och kastade sedan mig in i konversationen och visade att jag har ganska mycket luft i lungorna jag med.
Jag var inte otrevlig, men hävdade bestämt att
"Nej, jag vill inte." "Nej tack!" och så vidare.

Så där höll vi på i fem minuter, tills jag tappade tålamodet och sa, med en ganska dräpande ton att "Jag håller mig numera till att skänka pengar till organisationer med 90-konto som är godkända av Frii."
Då ville damen helt plötsligt inte diskutera mer, utan sa hastigt och lustigt "Ja, hej hej då."

Mycket märkligt. Hade jag kommit på att säga det direkt så kanske både damen och jag kunnat spara på våra vackra röster.
Jag ska tänka på det till nästa år.

2 kommentarer:

Jackan sa...

Jag känner mig alltid så patetisk för att jag inte kan med att slänga luren i örat på folk som ringer så där, men så tänker jag att det är en himla bra träning på att säga nej utan att köra över någon
*flinar*

Shirouz sa...

He he, det är samma här, jag kan helt enkelt inte med att bara lägga på, även om jag ibland verkligen vill och elak vill jag inte heller vara så det kan ju bli oändliga samtal ibland. Men som du säger, det är en bra test för tålamodet. :)