torsdag 24 april 2008

Märklig känsla...

Jo, det var ju alltså det här med att "Det går bra nu." innan jag villade bort mig bland berg och styvmorsvioler.
Det går bra nu. Jag äter som jag vill, vilket innebär att jag äter som en yster ponny på grönbete, dock, ett smärre missöde i onsdags när vi kom till vårt konditori och ägarna passat på att stänga och åka på restaurang-mässa.
Fasan stod målad i våra ansikten, dessa ansikten som var nästan inpressade i glaset, med ögon som vägrade tro den bistra sanningen.

"Vad gör vi nu?" sa kondis-vännen.
"Ja, vad fan gör vi nu...?" ekade jag som inte ville vara sämre.

Vi kastade arga blickar på trädgårdsstolarna som stod ute och såg osuttna ut, och gick villrådigt tillbaka till bilen.
"Idéer?" sa kondis-vännen.
"Nääää...." sa jag matt "Gå du in och köp vad du skulle i affären så sitter jag här."
"Gör det. Tänk." sa hon.

Jag tänkte inte. Jag var matt, blodsockret var lågt och jag var rent ut sagt förbaskat kaksugen.
Men så kom jag att tänka på torparvännen, så när kondis-vännen kom tillbaks så hade jag solsken i blick och muntra mungipor igen.
Underrättade vännen om att vi kunde nog ringa torparvännen och höra om hon ville ha sällskap.
Visst ville torparvännen ha sällskap.

Så vi åkte dit, satt ute och fikade och pratade och garvade ett bra tag.
"Bättre än kondiset" sa vi unisont alla tre.

Och idag var jag hos torparvännen också, hon är helt klart på bättringsvägen, något som gläder mig som fan.
Glad blick, och berättarlustan är tillbaka, jag vet inte, kanske har jag sagt det förut, men hon är som en sagobok, hon kan berätta i stort sett vad som helst och man ser det framför sig i tankarna.
Idag berättade hon om Normandie och Dagen D, och nej, hon var inte med då när det begav sig, men har varit där.

Det var en märklig känsla, vi satt i solskenet utanför torpet med kaffe och Marie-kex, men i andanom så vandrade jag tillsammans med henne i krigs-museum, på stranden och på kyrkogårdarna hon pratade om.

Jag kunde känna hur desperat den engelska soldaten måste ha känt sig, han som fastnade med fallskärmen på kyrktornet och visste att tyskarna fanns innanför, det kröp i hela kroppen när hon berättade om när tyskarna började ringa i klockorna eftersom de anade oråd och jag kunde känna fasan när en av luckorna på tornet öppnades och soldaten som hängde utanför visste att det var en tysk som öppnade. Likaså den klentrogna förvåningen när han fick hjälp ut, av samme tysk som eskorterade honom ut ur kyrkan, medmänsklighet där man minst av allt förväntar sig den, medmänsklighet mitt i kaoset och kriget.

Jag vet ytterst få människor som kan göra saker och händelser så levande som hon kan.
Det är en gåva och hon förvaltar den väl.

Inga kommentarer: