tisdag 22 april 2008

Jag hoppas de finns.

Jag har läst Mia Skäringers blogg i förra veckan, en blogg som var fruktansvärt bra, men det var när jag läste kommentarerna som det blev hjärtskärande, jag klarade helt enkelt inte av att läsa det i ett sträck.
Så jävla mycket ensamhet, så många som verkar leva i en relation som bara är en relation på pappret, så mycket olyckliga människor.
Och dagarna som har följt, när jag varit ute på mina rundor så har jag tittat på folk med nya ögon, skärskådat par, undrat om de är ensamma inuti även om de är flera i sällskap.

Jag har undrat om det där paret, som jag mötte, där han gick flera meter före med hunden och hon efter, om de var ett av de paren som inte längre möts utan mer har lägenheten som en parkeringsplats, där en av dem hela tiden funderar på en väg ut.
Jag har undrat var deras vänner är, de som de kan tala med om sin oro, var de är som borde lyssna på det som sägs och undrat om de överhuvudtaget existerar.

Visst, det är inget nytt att folk är olyckliga, men att läsa om det, om och om igen, fast i andra tappningar, på något sätt blir det så påtagligt. Jag vet också att motsatsen finns, vad är det nu igen folk säger? Att hälsan tiger still? Så kanske det är.

På något sätt så känns det förbannat tragiskt, så många som ropar ut sina känslor, här, på nätet, och visst svarar folk, visst får de tröst, men sen då?
I det vanliga livet, dagarna som går och kvällarna som kommer, var är de verkliga människorna? De som kan sitta ner med dem och ge en kram och säga att "vi finns här, vad fan du än hittar på."
Vad jag hoppas att de också finns där, för dem.

Inga kommentarer: