söndag 6 april 2008

En blå boll, en Puff och en eld och lite till...

Jag stod just och väntade på att en blå boll skulle komma rullande förbi på gatan...
Jag fick syn på den i nerförsbacken och den rullade så sakta och samvetsgrant intill trottoarkanten men sen skymdes den av huset nedanför här och verkar inte komma längre av egen kraft.

Stod och funderade på vems boll det var, och kom att tänka på Puff, den där draken i visan, jag kommer ihåg hur jag försökte undvika den låten så mycket jag orkade när jag var liten, jag blev jämt så ledsen av texten.

Senare när jag hade vuxit upp hörde jag att den låten i original egentligen handlar om något helt annat, att Puff the magic dragon hade en helt annan innebörd.
Det spelar ingen roll, jag undviker fortfarande den låten...
Precis som med Seasons in the Sun, en till låt som kan få mig att vilja yla mot månen när jag hör den texten och här snackar vi inte om ylande av njutning. Fy för den lede en sån ledsam text.

Hm, egentligen så skulle jag ju inte ha skrivit vare sig om Puff eller Seasons in the Sun, egentligen tänkte jag säga att igår så var första kvällen när vi samlades framför en eld igen och grillade.
"Vårens första" sa någon.
Och jag tänkte för mig själv att det här, det måste ju vara en av de få saker som vi har kvar från stenåldern, att samlas runt en eld i mörkret, då för att hålla rovdjuren borta och värmen uppe och för att få varm mat.

Det är något med eld och eldblossen som slår sig lösa från veden, vårskymningen, alla knoppar och allt som verkar stå på tå och bara invänta det rätta tillfället för att slå ut, och sedan så går vi människor omkring här och säger "Det går för fort, allt händer ju på en gång."
Men det gör nog inte det... Jag vet inte, det känns mer som det är en domino-effekt...
Och jag tänker, som så ofta vid den här tiden på året på Piraten och hans berättelse om att ligga nere vid Haväng och vänta på att en vallmo ska slå ut. Och som vanligt tänker jag, kanske det här året blir det när jag gör gör det med, hmm, vi får väl se...

Annars är det ju också som vanligt, längtan ner till Österlen slår ner som en vårbrand i mig den här tiden. Havet och skymningarna och bokarna verkar nästan stå på smålandsgränsen och ropa till mig att "nu är det dags, nu är det som finast, skynda dig!"
Hmm, jo, det är faktist så, jag hör dem, väldigt tydligt.
Och jag surfar och kollar var vi skulle kunna bo, fast jag vet att det bara finns ett ställe att bo på, ett ställe med havet tio meter ifrån stugan, en stuga som man inte ens med den djärvaste fantasi egentligen skulle kunna kalla stuga, en liten bod kanske är bättre, en liten bod med stora spindlar så här på vårkanten, men det är okay, de flyttar ut bara man flyttar in...
Jo, det är nog lika bra att kolla om det är ledigt där nere, det här skrikandet nere vid smålandsgränsen kan ju störa någon annan...

Inga kommentarer: