onsdag 9 april 2008

Det är förbannat skönt.

Det är så förbannat skönt att gilla någon helt odelat, utan reservationer, med hull och hår och precis som de är.
Nästan lika skönt som att ogilla någon även om man inte har någon speciell grund för det.
Rakt av och helhjärtat.
Och sen att ta sig friheten att ändra åsikt, om det finns skäl för det.

Emerson (ja, precis, jag har ju tjatat som fan om Montaigne, nu är det dags för Emerson. Säga vad man vill, men tjata, det kan jag.) snackar om att man ska inte tycka att man förlorar i prestige bara för att man ändrar åsikt.
Jag håller helt med, om man enbart håller fast vid en åsikt bara för att man tyckt så en gång så måste man väl vara ganska stelbent?
Man måste kunna ändra tanken eller känslan...

Sedan har vi det här med att tycka om, en del verkar förväxla det med att man måste tycka om precis allt som den man tycker om gör och säger.
Som om man träffat på en karbonkopia av sig själv, hur ofta gör man det egentligen?
Aldrig skulle jag vilja säga, och det är nog tur det, jag är inte säker på att jag skulle kunna hantera nån annan som vore som jag.
Men i alla fall, lite husgudar måste jag ha, sådana som jag kan le med eller bli riktigt jävla förbannad på, men det kvittar för i långa loppet så gillar jag dem.
Som de är.
Jag gillar mina gamla stötar, Wilde och Thoreau och Twain och Montaigne och jag gillar Dorothy Parker och Lundell och Axl Rose och givetvis the Kinkster himself, säga vad man vill, de är inte oförargliga, det har väl inte heller någonsin varit deras mål att vara heller.
Förresten, "oförarglig..." Vilket ord. Som i triologin om Liftarens guide till galaxen, "I stort sett menlös."
Hemskt. Jag vet inte, eller jo, det vet jag, men fan, så länge jag lever hoppas jag att aldrig nån kallar mig oförarglig eller menlös.
Det skulle kännas platt. Och meningslöst.
Känslor är till för att röras upp, det ska tammefan vara en berg-och-dal-bana här i livet ibland, och visst ska man ibland få bli så förbannad att man ser rött och visst ska man ibland få bli så lycklig så man ser rosenrött, visst ska man känna förvåning över hur någon annan tänker, och visst ska man få bli förorättad, häpen, glad, ursinnig och tacksam mellan varven.
Visst ska man reagera på vad folk säger eller tycker eller tänker, visst ska folk reagera på vad man själv lyckas kläcka ur sig.
Det är helt okay, det är inte farligt med reaktioner, det är bara små symptom på att man lever.
Men "oförarglig", hemskt..

Sedan, hör jag ibland mina vänner misstänka en del andra för att enbart säga saker för att irritera andra, jag har ju en liten husgud som ingen annan tycker om mer än jag, och jag vet inte hur mycket jag fått höra om hur vilseförd jag måste vara och hur hemsk han är, både som sångare, författare och troligen också som målare.
Och "hur kan han kläcka ur sig sådana saker?"
Jaa du.. Hur kan han?
Jag vet inte. Visst är det irriterande.
Riktigt fascinerande irriterande och riktigt jäkla mänskligt.

Grejen med att tycka om är inte att svälja med hull och hår precis allting med en annan människa, det är att tycka om just "för att" och "trots att".
Acceptering eller vad vi ska kalla det.
Just för att de är. Precis som de är. Och inte ber om ursäkt för det.
Det räcker gott.

Inga kommentarer: