onsdag 16 april 2008

Det kanske var enklare då. Eller inte.

Över till något allvarligare, det enda som bekymrar mig med att bli äldre är att man inser sin egen skröplighet, och andras.

Jag vet inte, var det Hjalmar Bergman som sa att "Ungdomen är bortkastad på de yngre" och menade att man skulle vara äldre när man var yngre så man förstod hur skön ungdomen kan vara?
Ja, jag vet, sen kan man ju dra till med Goethes grabb som inte hade allt för kul, ska vi säga som så, att det går upp och ner, med en jädra fart när man är ung? Det är inte alls nån dans på rosor, det är inte det jag är ute efter, mer att man hade förmågan att inte vara så "tänk om..." i tankesättet.

Jag vet att det låter luddigt, men så här då, nu när jag har en vän som har ett hjärta som inte är så glatt så oroar man sig. Alla oroar sig utom hon. Det är kanske en bra strategi men den driver somliga av oss till vansinne...

I söndags åkte hon ambulans igen, först ville hon inte över huvudtaget och blev förbannad som bara hon kan bli, när hon pratade med sjukvårdsupplysningen och de kopplade henne till 112.
Sedan marscherade hon ut till ambulansen och talade om att "Visst, ni kan ta hur mycket prover ni vill, det kommer inte att visa något" och hade inte lust att åka med alls.

Till slut gjorde hon det ändå, för att lugna sambon...

Och så kommer hon in, och blir inlagd för att kolla om det är någon ny annalkande hjärt-infarkt, och som tur var så var det inte det.

Sedan kommer hon hem och ringer runt och jag piper antagligen som en grävling som fått svansen i kläm och ojar mig och vet inte riktigt hur jag ska bete mig.
Säger till att henne att hon måste ta hand om sig mer, lugna ner sig, ta det lugnt, sova, och bara vara, och hon säger "Ja, ja, ja..."

Jag förstår om hon blir trött på mig, på oss, vi måste snart likna någon slags kör, kanske som Fångarnas kör, bara det att vi låter mer entoniga och inte kan hålla tonen. Eller också så låter vi mer som gök-ur som hakat upp sig.
Vad hon än säger så piper vi "Ta't lugnt." "Det ordnar vi!" eller "Lägg dig och sov!"
Måste kännas som att blivit ett barn igen, när jag tänker närmare på det..
Och visst ska vi lägga av, och visst är det kanske vi som borde ta det lugnare. Vid närmare eftertanke så är det kanske så.

Men i alla fall, visst var det, i det avseendet enklare då?
När vi trodde att vi var odödliga, eller kanske inte odödliga, men i alla fall inte funderade på det så mycket. Eller kanske det inte var det. Var tid har sina plågor som någon sa...

Inga kommentarer: