måndag 31 mars 2008

Den här morgonen är min.

Jag vet, det här kommer att låta totalt natur-romantiskt och man kanske misstänker att jag fått en överdos av Ulf Lundell-låtar men vi vet ju, du och jag, att en överdos av Lundell kan man aldrig få.

Men.
Här kommer det.

Idag, va, första dagen på över en månad som jag kunde ta min vanliga sväng i skogen, första tio minuter var ungefär lika njutbara som att sitta och dra ut hårstrån på benen med pincett (och ja, läser du min engelska blog så är det här en direkt upprepning...) men sedan, när den här känslan kickar in, av att det enda som betyder något är nästa andetag, nästa steg, det är tammefan en drog som inte är av denna världen.

Känslan av att vara helt ensam i en stor skog (ja, allting är relativt... Ensam människa i alla fall.) solen som ännu inte tittat fram, luften som är sådär kristallklar, leriga stigar som får skorna att låta "tjoopp!" när du drar upp foten, gamla rötter som ormar sig fram och det enda som hörs är vinden.

Att stå, långt in i skogen och titta på alla dessa gamla granar och tallar, som stått här långt före mig och som kommer att stå kvar när jag är borta med, jag vet inte, men det fyller mig med en vördnad.
Det stora klippblocket som jag alltid tittar på med en förväntning att se ett troll försvinna bakom det, jag vet precis hur det kommer att se ut, jag kommer att se en skymt av en stor guldring i ett öra och tippen på en svans som har en lilarosa rosett.
Nej, jag har inte sett honom än, men en dag är jag säker på att jag kommer att göra det...

Jag gick en annan väg idag, ner för en stig som normalt sett är för lerig nu på vårkanten och fick se att det gick en grusväg nedanför, när jag kom ner så kände jag faktist igen mig (jag vet, det förvånade mig också, eftersom jag normalt sett kan villa bort mig i lägenheten.) det var samma väg som jag gick innan jag blev sjuk, en riktigt gammal tvättbräde-väg som sluttar sådant att jag fick känslan av att vara halt, skogen står tyst och verkar nästan titta på varje steg man tar, och man kan inte riktigt se vart vägen tänker ta vägen, tills skogen plötsligt tar ett steg tillbaka, helt oförmärkt och man kommer ut på en äng, långt fram så står två hus...

Jag vet att jag tänkte när jag gick här att de som bor där måste vara lyckliga varje dag när de går ut på farstukvisten, det är en utsikt att bli kär i. Samtidigt så vet jag ju att man kan vara olycklig precis var som helst, en fin utsikt är ingen garanti för lycka.
Men kanske så gör det det lite lättare att vara olycklig, om man har en stor äng och en stor gammal skog som vaktar ängen. Jag vet inte. Jag tror det skulle vara så för mig.
Och tanken kommer att det är nog dags att förverkliga planerna på att flytta, in emot skogen, bort från stan... Det känns som läget är rätt nu...

Men.
Nu kommer vi bort från ämnet igen, i alla fall, jag gick på den här gamla vägen, funderade på vilka som gått före mig och sen slog känslan mig, att det är så förbannat fantastiskt att jag har möjligheten att bara kliva rakt ut i "min skog", att jag kan gå, att jag faktist lever, att den här morgonen har jag haft helt för mig själv.

Det är som i den där dikten, när någon säger något om att "Klockan fyra på morgonen är världen helt och hållet din, ingen annan har varit framme och rört vid den."
Den här morgonen var helt och hållet min.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Hm. Jag hade en "blanddröm" i hytten med en massa innehåll, you know. Men hör här då; bl a att du sa att du skulle flytta (till Tranås visserligen, det är ju inte precis skogen, tss tss:-). /Pälsmössan - ska köpa toppluva till våren/

Anonym sa...

Var hos tandläkaren i morse. . .

Shirouz sa...

Du ser... Det är lite Saida över dig med banne mig. :)

Shirouz sa...

Hur gick det? Du har inte samma tandläkare som jag, va? Du vet, om man försover sig till en tid hos min tandläkare så ringer han och när man svarar, sömndrucken och yr så är allt man hör en tandläkarborr och sedan en röst "Gissa vem..."
Jag gillar honom skarpt.