torsdag 21 februari 2008

Jo men så här, skyll dig själv. Eller inte...

Jo, just det, det här med Hemingway och funderandet.



Egentligen började det med att Kia och jag satt och diskuterade en kväll, och om jag kommer ihåg rätt, så sa hon att någon av Hemingways fruar fick sätta sitt ljus under skäppan, p g a att Hemingways lampa lyste så mycket klarare.

Med andra ord, att hon kunde inte fortsätta skriva i och med att hon mer blev Mrs Hemingway än en "egen person".



Nu är jag definitivt ingen Hemingway-expert, katterna och en enstaka bok som jag läst med stor behållning är vad jag kan tillföra vetenskapen, och hon vet bra mycket mer om Hemingway än vad jag någonsin kommer att göra.



Men.

Jag motsatte mig den teorin, och drog upp Joe DiMaggio som exempel, han blev kallad Mr Monroe, men lät inte det hindra honom från att kasta bollar hit och dit och fram och tillbaka om jag förstått saken rätt.


Vi hade en väldigt intensiv diskussion, kanske skulle man kunna kalla den hektist och till och med högljudd, det är sådana diskussioner jag gillar bäst.



Jag hävdade, och hävdar fortfarande, att det är alldeles för enkelt att hävda att någon annan håller en tillbaka, och sedan lägga ner verksamheten.

För jag tror någonstans, är det något som är tillräckligt viktigt, något man brinner för, eller vill göra, så gör man det, även om man måste forcera murar som är tjocka som Varbergs fästning och även om det står hundra personer framför en och säger att "så där kan du inte göra!"

Givetvis, så gäller inte detta om någon annan person är med i bilden, låt oss säga att Karin älskar Pelle som älskar Marguerita, då har inte Karin stor chans att förändra Pelles kärlek.

Men, tänk dig, att du vill tapetsera om ditt sovrum, du är så förbannat trött på den beiga tapeten, det känns som om att vakna upp i ett väntrum varje morgon...

Du har inga fysiska motsättningar som gör att du inte skulle kunna, du har egentligen inga belägg för att du *inte* skulle klara av det, mer än att "jag har aldrig gjort det" och "Per sa att jag nog inte fixar det själv...." och Ulla sa "så händig som du är så virar du väl in dig själv i tapetrullen."



Så, omgivningen tror inte på dig. Det smittar av sig. Du misstänker själv att du kommer att misslyckas. Ju mer du tänker, desto mer är du säker på att det är bättre att låta någon annan göra det. Men ingen annan har tid. Eller lust. Och inte vill du betala någon tapetserare svart heller, för du råkar ha ett samvete som du dras med.



Så dagarna går, otrivseln frodas och du blir sur vid blotta tanken på att gå och lägga dig.

Du trivs inte.

Inte alls.

Du vaknar på morgnarna och det första som hörs från dina läppar på morgonen är inte en sång utan en blandning mellan ett morrande och en svordom.

Du får gå till tandläkaren och justera tänderna eftersom du gnisslar tänderna för hårt i sömnen.

Men. Du tapetserar inte om.



Tills en dag. När du vaknar och har fått nog.

När du bränner ner till färgaffären och köper precis den tapet du vill ha, även om dina vänner sa, när ni var nere på stan att "den där är ju inte precis, ummm, trendig..."

Du susar hem, går in på internet och läser om hur man ska göra, svidar om i dina trasigaste jeans, tömmer sovrummet och går loss med sandpapper och spackel.

Några timmar senare vacklar du ut, fullständigt gråhårig och grådammig.

Du vet att i morgon måste du göra om samma sak, och okay, du ler inte, men du känner dig faktist lite småkonstigt nöjd.



Nästa dag kliver du in i spackeldimman igen, kommer ut med ett morrande, men ett annorlunda morrande mot föregående morr, dagen därpå, så sätter du upp tapetserarbordet och ja, du virar in dig själv i tapetvåderna, du svär över bubblor som inte försvinner, och hur kan lodet vara så missvisande, och varför, varför gav du dig in på det här, och ska tapetklistret ta slut, det stod på burken att det skulle räcka?

Med ett nytt morr så kliver du ut, går och lägger dig, och bränner ner till stan på morgonen, inhandlar den största burk tapetklister du någonsin sett och fortsätter med att vira in dig, svära, klistra och vet du vad?


När du kliver ut ur sovrummet är det färdigtapetserat.



Nästa dag får du glädjen att ta bort allt spackeldamm, och städa som du aldrig gjort förut, kanske orkar du sätta in möblerna med, men Ikea-sängen får vänta, du kommer ihåg hur tålamodsprövande det var att skruva ihop den.





Det kan ju förresten dina vänner hjälpa dig med, de som sa att du inte skulle klara det.



Okay, så du fattar hur jag menar, va? Vill man, så en vacker dag så gör man det bara. Det finns inte ett hinder i världen när man verkligen, verkligen vill. Och inte har några skäl för att inte kunna egentligen.



"Jaha," säger den uppmärksamma läsaren, "så du är en sån som "gör" när du vill göra något."

Inte alls, säger jag. Jag är både lat och smidigt professionell när det kommer till att skjuta upp saker. Men jag har med ålderns visdom (hmmm....) slutat att skylla på någon annan, att mina mål hänger som vackra hägringar fortfarande vid horisonten, vackert dinglande fram och tillbaka har jag bara en person att tacka för, eller ska vi säga, en person att skylla på, och den personen är jag själv.

1 kommentar:

Ursula sa...

Så sant, så sant, Shirouz!

(Jag håller på och läser din blogg ända från första början - vet inte om du ser kommentarer till gamla inlägg...)

Men du - vad är "polydaktyla (katter)"? Får väl googla... för jag bara MÅSTE få veta om det är ett bra ord att ha till hands, i rockärmen...