Jag har löst det nu.
På mitt sätt. (som vanligt, ja...)
Du skickar en kommentar till mig och jag skickar en url till dig.
Den nya bloggen är up and running.
Och det känns bra. :)
P.s: Och skicka med din email-adress annars blir det svårt.... ;)
Jag har tänkt.
(varvid du då säger strängt "Ska det behöva ta sådan förbannad tid?")
och jag suckar, himlar med ögonen och säger "Ja, om du bara visste..."
Och då säger du "
Ok, vad har du tänkt?"
Och jag harklar mig och säger, "Om du bara visste..."
Och så håller vi på så där hela dagen tills du blir trött på mig och läser en annan blogg.
Nävars. Så kan vi ju inte ha det.
Men så här har jag tänkt:
Jag har varit så arg så att det varit sagolikt (tänk eldsprutande drake) så förbannad (tänk en extra stor eldsprutande drake) och lite gråtmild (tänk Dyster, den totalt okända dvärgen i Snövits följe (varvid du säger "Va? Honom har jag inte hört talas om, varvid jag säger "Nej, precis, du har aldrig hört talas om den åttonde dvärgen, Dyster, eller hur?" "Nää!" säger du och jag säger, "Precis! Ingen vet om honom, inte att undra på att han är så dyster!")
Och jag har garvat. Till slut så biter alltid dumheten sig själv i svansen, rycker till och drar för kung och fosterland och får rejält ont i ändalykten.
Och jag har pratat. Mitt i allt så har jag fått en ny vän. Man kan önska att det skett under andra omständigheter, men det är som de säger, mister du en fähund så står det en vän runt hörnet.
Det ska du komma ihåg. När och om du hamnar i fähundslabyrinter.
Men jag har alltså också tänkt.
Och jag har tänkt, att när vi blir 40 följare som läser den här bloggen, då låser vi den och jag ger er ett snajdigt lösenord, för du vet, jag har alltid sagt att det här är mitt vardagsrum, (okay, jag har ett riktigt också, men det här är mitt nät-vardagsrum) och jag är lite rädd att jag skulle bli hämmad (sluta skratta, jag kan visst bli hämmad och ordkarg. Det är jag säker på.) och inte komma på vad jag ska skriva för att jag sitter och viftar med tårna och undrar vem som läser och inte läser.
Så, jag tänker, ett slutet vardagsrum, med inte alltför många människor kanske kunde vara en idé. Jag är ju en sådan ömtålig liten planta. (jo, det är jag visst. Ja, jag är också medveten om att ibland är jag som en kaktus, modell en sådan där som ser len och snäll ut ända tills man klappar på den och upptäcker att den har miljoner små otäcka taggar som sätter sig fast och inte syns förrän man hämtat förstoringsglas och så vet man vad man gör den eftermiddagen.)
Och eftersom jag har tänkt, så har jag tänkt att jag skulle höra vad du tycker?
Det vore kanske en bra idé, eller vad säger du?
P.s. Tack för era kommentarer, jag har läst dem nu, allihop, jag har helt enkelt inte haft tid (och det är på riktigt, jag har inte ens behövt skjuta upp det som Piraten. Mitt liv har varit som en blandning av Lustiga huset / Berg-och-dal-banan på Tivoli i Köbenhavn och ibland som Spökhuset. Men du vet, vad jag brukar säga. Det är aldrig tråkigt. Aldrig.
D.s.
Äsch. Och ja, de kommer givetvis att bli publicerade. Tack för många garv och tankar :)
Herregud så in i helvete förbannad jag är! Det sägs att få saker retar upp människor som när det inte är i ordning i tvättstugan.
Jag kan ta att mina grannar är närsynta som grävlingar och inte ser att de lämnar gråsvart ludd på golvet.
Jag kan ta att de inte begriper hur en sopkvast fungerar.
Jag kan ta att de inte förstår att ett luddfilter måste tömmas.
Allt det kan jag ta med ro.
Men!
När jag kommer ner i tvättstugan för 154e gången och torktumlaren är sönder igen!
Då blir jag gramse.
Jag vägrar att tro att torktumlaren står i källaren, hör mina fotsteg och tänker "Nu kanske vore en bra stund att bryta ihop fullständigt?" och sedan ser till att varningslamporna lyser som om tumlaren trodde att den var en åkattraktion på ett tivoli!
Jag är vid det här laget så förbannad att jag har god lust att stå vakt nere vid tvättstugan, med nycklar, stora som småhus och hejda varje granne med ett myndigt "Hördudu, förstår du begreppet "felanmälan"?
När de piper "Jaa..." så fortsätter jag "Eller tror du att när du ser att lampor blinkar i hambotakt på maskinen att det går över bara du smiter tillbaka till din lägenhet, tänder x antal värmeljus och tjurar över att just du inte kunde tvätta som du tänkt?"
"Neeej..." piper de försagt.
För det är ju också som så att ingen har någonsin inte gjort någonting.
Myndigt ska jag rassla med tvättstuge-nycklarna och säga "Förstår du hur en telefon fungerar och hur telefontider läses och begriper du att om du en enda gång inte uppmärksammar maskinens belägenhet att försöka få hjälp, att om du ignorerar det en gång till, så kommer jag att komma hem till dig, sitta i din soffa och slänga all min smutstvätt på ditt golv och anmoda dig att tvätta allt för hand? Dessutom kommer jag att ha inmundigat så mycket vitlök att du aldrig får ur det ur väggarna, jag kommer att gå upp extremt tidigt och köra Lemmy på hög volym. På din stereo. Högt. Samt kommer att skruva bort volymkontrollen, limma igen cd-luckan och trycka på repeat."
Om de nickar ja till allt detta, samt skriver på ett guldkantat kontrakt där de lovar bot och bättring, choklad åt sin granne som har oturen att bo ihop med ett gäng tvättstugebovar, då ska jag börja att fundera på att kanske låna ut nyckeln.
...För övrigt var min syster här i helgen. Vi hade sanslöst roligt och ja, det kommer att komma ett kort på henne, för det har jag lov till!
Det enda problemet är att jag själv är med på samma kort och ser som vanligt inte riktigt nykter ut, jag menar, jag ser inte ut som mig själv.
Vi ska se om jag kan tvätta bort tvättbjörnsleendet från mig eller kanske bara sätta en käck hatt över ansiktet, man kan ju göra så mycket med fotomontage har jag hört. Nu ska jag bara lära mig det också och så kan vi se fram emot ett kort nästa århundrade. För vi har ju inte bråttom på den här bloggen.
Och! Jag har fått nya läsare, har jag sett, välkomna hit, det är inte någon som helst brist på hyfs att jag inte uppmärksammat er tidigare, jag är bara som vanligt efter min tid.
En dag ska jag komma i kapp tiden. Och förbi.
Tänk vad ni alla ska bli förvånade när jag är det. (och nej, vi funderar inte på hur det skulle se ut. Jag blir yr i huvudet bara av att försöka klura ut det själv.)
Nu är jag inte riktigt nöjd igen...
(and what else is new under the sun? säger du, för just i dag så känner du för att vara lite engelsk.)
Kort bakgrund:
Jag säger ibland att jag inte minns min barndom speciellt bra. Det är inte sant, det vet du ju, om du har varit med ett tag här. Vad som däremot är sant, och som jag kanske hellre borde säga är: Jag minns inte en speciell person speciellt mycket.
Nu har vi klarlagt det. Och hoppar raskt till nutid.
Några beger sig därför raskt till en annan stad för att få veta lite mer.
Men inte blev det så direkt.
Någon hade gett någon rådet att "skriv ner det innan du dör och så får de läsa det sedan."
Nu har det gått några dagar och nu är jag lite gramse över det här.
För det första kan jag inte se varför någon annan ska lägga sig i något de inte har med att göra.
För det andra. Det är ingen bra metod att lämna saker och ting till eftervärlden som inte kan följas upp.
För det tredje. Jag blir helt enkelt förbannad att det ska vara så svårt att tala klarspråk.
För det fjärde. Jag är inte helt nöjd.
På plussidan finns att det blev ett möte som var fint på en hel del sätt.
På minus. Jag minns fortfarande inte mycket mer.
Och blev inte mycket klokare.
För övrigt har jag haft tvättstugan hela dagen.
Med ett kort avbrott för 2½-an i skogen, då regnet strålade ner från en mörkgrå himmel.
Det gjorde inget alls, jag var så varm, för någonstans hade jag lurat i mig själv att "nu är det höst och då behöver jag både träningsjacka och regnjacka, ja, det gör jag minsann!"
Jag ångade fram ett lokomotiv där i skogen och sedan rusade jag (jo, faktiskt, jag vet inte vad som tog åt mig) uppför trapporna, tillagade en soppa och kände mig riktigt innovativ (så där innovativ att Jamie Oliver skulle ha begravt huvudet i händerna och kvidit "Nej, nej, nej!") när jag i stundens kokhetta slängde i tomatpuré ihop med potatisen och löken och morötterna.
Till detta hade jag bestämt att ha morotsbröd med pepparrotsost.
För de som är intresserade kan jag härmed meddela att morötter och tomatpuré inte är bästa vänner.
Samt att pepparrotsost och morötter inte heller är någon hit.
"Det här var verkligen inte gott!" sade jag strängt till mig själv medan jag åt.
Tröstade mig med en dammsugare från Delicato (märk väl att det inte går an med några andra dammsugare, de måste vara där ifrån.) och påmindes om min dröm härom natten...
Jag drömde att en människa kom hem till mig, tog min lilla ask med två kvarvarande dammsugare och sade "De här måste slängas!"
Jag vaknade faktiskt med ett litet skrik.
Det är inte klokt vilka otäcka drömmar jag har ibland.
Och ja. Jag har fortfarande tvättstugan, geniet som bor inom mig tyckte att "vore det inte en jättebra idé att tvätta precis allt, även det som måste tvättas separat och göra det helt tomt i tvättkorgen för en gångs skull!?"
Givetvis tyckte jag att det var en bra idé- nästan lika bra som tomatpuré ihop med morötter.
Nu sitter jag här och tvivlar så smått på min egen genialitet.
Och tänker; att även om jag i förra inlägget hävdade att jag nog är lite släkt med getterna, så någonstans inom mig så bor det även en fårskalle som kommer ut och luftar sig ibland.
Och jag hoppas att jag har slut på goda idéer för i kväll. Det tar på krafterna att vara jag ibland och följa mina egna goda ingivelser.
Jag blir mer och mer säker på att det är en del get i mig.
Ibland är jag så förbannat envis och ger mig inte, även om jag vet att jag borde.
Som nu.
Jag läser världshistoriens dummaste bok och i normala fall har jag inga problem med att kasta sådana böcker in i en vägg med schvung, men den här är det som om jag har bitit mig fast i.
Jag säger till mig själv "Hon brukar vara rolig! Hon blir säkert snart rolig!" och så läser jag vidare och morrar irriterat när jag vänder blad och något är "jättespännande" och "jättekul" och "jättehäftigt" och jag vet inte allt.
Det är korkat, det är dumt och det är skrivet på samma talspråk som om boken vänder sig till en envis get som vägrar att släppa boken för att geten tror att det ska bli roligt.
Så man kan säga att den har hittat rätt målgrupp.
Det är som att tugga ett stort rosa bubbelgum, modell xl som aldrig någonsin från början ens hade någon god smak och även om man tänker att man borde spotta ut det så gör man inte det, så där går man och tuggar och tuggar och ser ut som en, ja, just det, en get.
Nu är jag i mitten av boken och det är så infernaliskt dumt och så infernaliskt tråkigt att jag börjar ifrågasätta min egen humor. Kanske är det så roligt att jag inte begriper det? Kanske det är en ny form av ironi? Kanske är jag för gammal? För getaktig?
Men jag släpper inte boken. Jag ska ta mig fan i genom den om jag så ska behöva tugga i mig pärmarna också. Och något säger mig att det lär bli en stor besvikelse när jag är klar.
Det är som sagt bara halva boken kvar. Den måste bli rolig, snart! grumsar jag ilsket och slänger några getögon ner i boken igen.
Fan tro't.
Inlägg
