tisdag 16 augusti 2016

Tänk om de tar slut.....

Jag har en förmåga att försöka se in i framtiden.
(Ja, det går bra att läsa den där meningen om igen och försöka att få den att ha någon rim och reson.)

Jag har ett par hörlurar...
Sladdlösa med återuppladdningsbara batterier.
Vi är mycket lyckliga.
Men!
Jag vore inte jag om jag inte började oroa mig för att de laddningsbara batterierna helt plötsligt ska ta slut. 
Tänk så tyst det blir då. Tänker jag.
Och tänk om det måste vara extrasuperspeciella batterier till hörlurarna? Tänker jag.
Sådana som det tar minst tre veckor att få. Inte för att jag någonsin hört om så extrasuperspeciella batterier någon gång men någon gång ska ju vara den första. Tänker jag.

Och så går jag här och kan inte lyssna på något i hörlurarna! Jag har ju i och för sig de gamla trådlösa, men har man surfat fram på dessa högteknologiska ljudvågor så skulle det vara som att sitta och lyssna i en metallburk med tråd i. Tänker jag.

Och tänk, när väl batterierna kommer så måste de laddas i 24 timmar! Ytterligare tysthetstid! Tänker jag.

Nu är jag en kvinna som ingalunda låter gräset gro under mina fötter. (bokstavligt talat, jo, bildligt, nej) utan här utbröt en våldsam aktivitet.
Eller så våldsam var den inte, men det slogs (det är svårt att komma ifrån våldsuttrycken tydligen) en hel del på tangentbordet och googlades.

Detta ledde till att jag helt ofrivilligt läste manualen till hörlurarna som jag innehaft i x antal månader. Bättre sent än aldrig.
Samt började söka på batteri-siter om dessa batterier.
Nu har jag lärt mig att det finns något som heter NiMH-batterier.

Såna ska vi ha! jublade jag och kände mig som Robin Hood i Sherwoodskogen.
Men.
Sedan skådade mina ögon att det fanns något som hette NiMH med lödfanor....
Javisst. 
Varför inte krångla till det ytterligare? Ulvstrumpa började fundera på om kanske mina hörlurar längtade efter lödfanor. Man vet ju aldrig. Det låter ju hemskt seriöst.
Och lite festligt.

Våldsamt googlande på lödfanor. Allmänt upprop på fb om vad lödfanor månde vara (som negligerades,ibland undrar man varför folk inte sitter spikade vid sina telefoner för att svara på allehanda frågor som jag kan tänkas sända ut. Jag antar att du känner likadant med dina facebook-kontakter....)

Utav googlingen (som gjorde mig hemskt förvirrad) så drog jag slutsatsen att jag behöver nog inte några lödfanade batterier. Det verkade som om jag behövde en skruvdragare (minst) eller något annat tekniskt om jag ska ha sådana.
Det är mycket möjligt att jag missförstod.
Jag var både hungrig och törstig när jag läste.

Så....
Nu väntar jag på mina laddningsbara batterier som är uppladdade (!) så att jag inte ska missa en sekunds musik.

Och slutar att oroa mig för det. För stunden. Det finns ju annat att oroa sig för.
Om jag har choklad hemma till exempel. 

lördag 13 augusti 2016

Osså fick dom inte ens spela!!!

....och så gör jag det ändå....läser lite...
Hör här: På sina första singlar, 'Funny, funny', 'Co co' och 'Poppa Joe' så spelar inte Sweet. Det är betalda musiker och Sweet bidrar bara med sång!
Vad fan?!
Här hade Chinn och Chapman kompetenta musiker och låter dem inte ens spela.
Det är som Milli Vanilli fast tvärtom.
Efter deras fjärde hit, 'Little Willy' så förstod dock Chinnichap att de var bättre musiker än de hyrda och de fick börja spela själva.
Tacka månarna för det, tänker man.
Vilket slöseri med musiker.


Tydligen pratar inte Andy och Steve med varandra. Jag antar att de har sina skäl för det.

Chinnichap har jag tänkt mycket på, sickna hitmaskiner de var, skrev till nästan alla och jag undrar om de aldrig ville stå på någon scen?
Kanske var de smarta, de fick royalty men behövde inte ha galna fans som skrek halsen av sig vart de än kom. 


För övrigt, på tal om galna fans, jag läser också att Sweet blev dragna av scen av hysteriska fans som försökte klippa lockar ur deras hår med saxar som de smugglat in i sina väskor.

Tänk, så där hysterisk har jag aldrig blivit på något gig. Det ligger nog inte för mig. Men ylat som en varg har jag ju gjort. Och hoppat upp och ner i några timmar. Och flinat så där saligt som man bara gör när man är i sjunde himlen och på väg upp till nästa himmel.
Därifrån känns dock steget till att hårfrisera någon musiker långt.
Men man vet ju inte. Det är kanhända inte för sent än.
Å andra sidan, musikerna jag gillar har inte mycket hår att tala om längre.
Och de som har, de bär hatt väldigt ofta. 
Förutseende kanske, vem vet?

På något sätt lever de ändå.

Jag har gått i barndom igen.
Spenderat tiden med att lyssna på mina barndomsidoler. Inte bara lyssna, utan nu kan jag även se dem utan att behöva åka över Nordsjön eller uppfinna en tidsmaskin för den delen.

Det här att se dem live är ganska förunderligt, på min tid så var de på radio. I Poster eller ibland Starlet på idolbild. Nu är det rörligt och jag blir småförtjust i trummisen som är grymt underskattad. Precis så ska en trummis vara.
Jonglera med trumpinnarna, se glad ut och hålla takten. 
Jag blir sanslöst glad över att se att musiken än håller måtten. Och att de låter så mycket råare live än de gjorde på skiva är förtjusande.
(Ja, jag vet, 'förtjusande' kan verka som ett märkligt ordval men jag hade gett mig fan på att få in det ordet i bloggen idag.)

Jag ser också en dokumentär och sångaren säger att 'we owe it all to the kids'.
Känner mig lite förnärmad att bli kallad 'kid' tills jag tänker att 'herregud, jag var bara ett litet kid då, kan jag ha varit tio, elva?'
Så, ja. Du har rätt Brian, kids var vad vi var.

Känner mig inte alls frestad att ta reda på vad de gör nu, jag vill helst att tidsmaskinen ska stanna där den är, i 70-talet, då de var unga och vitala och sjuhelvetes hungriga på succéer.

Jag vet att Brian och Mick gått bort. Ingen lever för evigt, det är så.
Men om jag tar tidsmaskinen tillbaka till 1974, så lever de ändå, på något sätt...

torsdag 11 augusti 2016

Hur vet man när hamstern är yr nog?

För övrigt behövs det inte mycket för att jag ska känna mig dum. Du vet, ibland känner man sig så oerhört smart, slug och i det stora hela som en tänkande människa.
Då kommer det en bild på en hamster i en boll på twitter. Och min twittervän skriver att han ibland känner sig precis som hamstern.
Jag tittar på hamstern i bollen. 
Efter vad jag kan se så verkar det vara en boll med slutet lock på och hamstern ska springa i bollen.
Jag drar den snabba och korrekta slutsatsen att vännen känner sig yr som hamstern.
Och frågar skarpsinnigt 'Hur vet man när hamstern är yr nog?'

Jo. Jag vet. Man kan så där i eftertankens kranka blekhet fråga sig varför man skulle vilja ha en hamster som är yr nog och vilken funktion det skulle kunna fylla.
Men just då så kändes det kanske inte logiskt men som själva meningen med en hamster i boll.

Och nej. Fråga mig inte hur jag tänkte. Eller om jag tänkte. Vi låter det vara.

En sak är dock säker. Orden 'hamster i boll' får oss fortfarande att skratta hejdlöst.

Hur vet man det?!!!

Ibland tycker jag att jag inte har nog att tänka på tydligen. Som idag, när jag bestämde mig för att titta in i kvantfysikens underbara värld.
Jag hade pratat lite med en om just det och vi var rörande eniga om att det ger en oanade möjligheter till att känna sig dum. Och sådant är ju alltid eftersträvansvärt.
Så idag, har jag funderat över det här; en partikel kan teleportas till ett annat ställe *men* det innebär att den ursprungliga artikeln som flyttas försvinner och en ny uppstår istället på det nya stället. 
Människor är ju uppbyggda av massor med partiklar så att för att teleporta en människa skulle en massa partiklar behöva 'flyttas'
I videon jag såg, så sades det att om vi tänker oss att Gustaviana står i London och ska teleportas till Moskva, så kopieras alla partiklar med Gustaviana till Moskva, samtidigt så försvinner Gustaviana i London och en kopia av Gustaviana står i Moskva. Med alla minnen intakt och saker som gör henne till henne.

Nu blir du som jag, eller hur? Hur vet man det?! Om Gustaviana i London dör och en ny uppstår, hur kan den nya med säkerhet veta att hon har Londonversionens minnen och saker med sig? Huuuur vet man det???

Sån't funderar jag på. När jag inte har tillräckligt mycket att oroa mig för tydligen.
Andra saker jag tänkt på är vem som kom på brevutdelningssystemen. Någon måste ha varit väldigt organiserad.
Det ska vi vara tacksamma för. Hade jag varit i bestämmandeposition så tvivlar jag på att vi ens hade haft namn på gator och torg.
Gamla tiders hästskjutsar och brevpåsar (hm?) kan jag förstå, brev till Lotta på kullen bakom den röda ladan var inte så svårt när det inte fanns mer än en Lotta på kullen. I och för sig så tvivlar jag på att det finns så många fler nu.
Nåja. Några fler finns det säkert. 

Annat att tänka på; elektricitet. Hur funkar det egentligen?
Schampo- och balsamflaskor; vilket elakt geni har sett till att man aldrig får ut hela innehållet ur flaskorna?
Mangel: Vem kom på att släta lakan är att föredra (ja,jättenöjd med den meningen) framför skrynkliga och tänkte; jag ska göra en maskin, så stor, så stor, av marmor som slätar ut lakanen.

Sådana här saker tar tid att tänka på. Eller hur? 

söndag 31 juli 2016

Människor som aldrig motsäger sig själva är tråkiga.

Jag läste någonstans att det är ett tecken på en synnerligen tråkig människa om människan aldrig motsäger sig själv. 
Haver sagt detta så insåg jag raskt att det innebär att jag är en synnerligen rolig och allmänt skojig person.
Denna revelation (du får stå ut med det här förvanskade språket eftersom min hjärna gärna vill ha med lite engelska ibland. Jag lär mig italienska också för den delen och låt mig meddela att ska du till Italien och behöver någon som kan upplysa dig om att dina insekter är på min tallrik på italienska så är jag den perfekta resekamraten)

Raskt tillbaka till ämnet, du kommer ihåg att jag vägrar att se Tolkien, eller hur? Jag har vid flertalet tillfällen uttalat mig om att så där ser Bilbo ta mig fan inte ut och att jag vägrar (läs *väääägraaaar*) att se någon annans fantasi av de böckerna eftersom de aldrig (läs *ALDRIIIIG!) kan tävla med min bild.

Detta gäller för övrigt alla mina favoritböcker. Jag behöver inte någon annans fantasier. Jag har så det räcker för ett helt kompani.

Men. Det finns tydligen ett undantag...
Jag upptäckte det i fredags.

Där satt jag så nöjd i min paulun och avnjöt Bombi Bitt på tvn.

Och det är så rätt!
Så där ser Bombi Bitt ut!
Så ser Eli ut!
Så ser ALLA ut!
Precis så!

Jag är lite motvilligt imponerad att någon (vi skulle kunna googla vem som regisserade men sån't har vi inte tid med.) har haft samma bild som jag.
Det är väl sådant som utmärker genier, säger jag till katterna som avmätt gäspar och ser på mig som om vad de än skulle vilja kalla mig så är det knappast 'geni.'


onsdag 25 november 2015

En icke sjösjuks memoarer...

Egentligen tänkte jag inte skriva om Asta utan om att jag läst ut boken nu. Jag vände blad med samma försiktighet som någon som inte vill väcka den björn som sover. Det är lite ledsamt att säga men jag tyckte det var klumpig svenska, möjligheten finns ju också att det var jag som läste klumpigt... Det vet man ju aldrig. Men jag tror inte det.

Saken är väl den att jag tycker att läsande ska gå någorlunda smärtfritt, man ska inte behöva hoppa till och börja ifrågasätta sitt eget förstånd och gå tillbaka flera sidor bara för att kontrollera att man inte missat något i handlingen för att sedan gå till stället där man var och konstatera att 'nej, jag har inte missat något,men någon annan har' och sedan försöka komma tillbaka in i handlingen allt medan man omedvetet väntar på nästa ologiska kullerbytta som kommer att få en att gå igenom proceduren med bläddrande tillbaka allt medan man morrar som en ordinärt missnöjd grävling.
Det stör läsandet att vara missnöjd grävling samtidigt.

Det finns böcker som är en ren njutning att läsa, allt flyter som en vårglatt porlande bäck på våren som sköljer bort vinteris. Nej, läs 'vinter-is' inte 'vinterris'. Jag vet inte, tycker du också att det borde vara ett bindestreck där? Jag tycker det med, men vem hinner att gå tillbaka och ändra sådana småsaker mitt i dagens teknologiska stresssamhälle?

Jo, jag vet. Aldrig 'tre likadana bokstäver efter varandra'. Men som sagt, hur skulle jag ha tid att ändra på det? :D

Raskt tillbaka till oordningen, en bok som är en glädje att läsa är 'Den keltiska ringen' av Björn Larsson.
Jag tror att jag har skrivit om den förut...
Låt mig först säga att jag är totalt ointresserad av båtar och segling. Inte bara ointresserad utan i det närmaste allergisk mot blotta tanken på att sätta mig i något som ska föra mig över vatten. Jag tänkte skriva att jag blir sjösjuk bara av att stå på en brygga, men det är inte sant, de gånger jag har åkt båt så har jag aldrig varit åksjuk.
Jag har åkt båt mellan Göteborg och Fredrikshavn när synen som mötte en när man stack in huvudet på toaletterna var ben som var utsträckta från nyss nämnda toaletter och avgrundsvrålen ekade mellan dörrarna.
Var jag sjösjuk? Inte då. Jag snaskade godis och mådde väl. 

Jag har åkt båt mellan Göteborg och Harwich. Det blåste på gamla Nordsjön men Ulvstrumpa på väg till Harwich dansade som en iller på dansgolvet, med sådana moves att John Travolta borde ha gråtit sig till sömns om han sett det.
Viss hjälp hade jag onekligen av att golvet höjde sig och sänkte sig med ojämna mellanrum. Det skapar spontanitet i dansen.

På hemvägen blåste det ännu mer. Jag mådde så bra så. Och åt en frukost morgonen därpå som borde ha tillfredsställt ett helt kompani. 

Hur mycket jag än försöker så kan jag inte minnas att jag har varit sjösjuk på någon båt. Så det är inte anledningen.
Jag tycker antagligen helt enkelt inte om idén med båtar. Vill jag någonstans så vill jag dit antingen via apostlahästar eller med hjul. Jag vill inte flyta någonstans. Så är det nog.

Var var vi? Jo. Björn Larsson. Den keltiska ringen. Det är båtar i boken. Jag sträckläste. Och har läst igen. Suverän bok. Läs. Och flyt inte. Lita på mig.