söndag 2 oktober 2016

Han var först.

I kommentarerna har vi haft diskussioner om serier, som ni kanske har sett.
Kalla fötter är en favorit....
Men jag tänkte prata om Sopranos, jag hittade de tre första säsongerna på loppis.
Tony Soprano har ett minst sagt komplicerat förhållande till sin mor; i ett avsnitt kommer han med en cd-spelare till henne, hon är inte nämnvärt tacksam, Tony säger något i stil med 'Du älskar ju musik, alla dina favoriter har återutgetts på cd nu.' Det får inte tanten att bli nämnvärt muntrare, utan hon säger att Tony kan ta med sig cd-spelaren hem igen.
Tony svarar 'Yes, I bought a cd-player for a broken record.'
Den repliken är guld. Och jag tror att vi alla känner eller har känt någon som aldrig är riktigt nöjd med någonting. Broken records är vad jag tänker kalla dem nu.

För övrigt, en sak.... Folk pratar så mycket om att deckarböckerna nuförtiden handlar om poliser eller detektiver som vi får lära känna.
Varje gång jag hör det så muttrar jag 'Nuförtiden? Det är inget nytt. McBain var först.'
Så jag googlade lite här nu, jag trodde han startade på 70-talet.
Icke.
Första boken kom 1956. 

Jag vet inte om du läst hans böcker, men där lär du känna poliserna på 87e och deras familjer. Så. McBain var först. Och fortfarande en av de bästa.
Så det så.

onsdag 28 september 2016

Ett litet livstecken.

Ett kvickt litet livstecken bara innan jag dråsar i säng här.
Jag har varit ute i världen och ägnat mig åt teknikaliteter.
Mer om det imorgon. Klockan är ju snart tio och ska jag vara uppe klockan sex imorgon bitti så lär det till att jag avviker.

tisdag 6 september 2016

Självupptagen? Moi?

Igår.
Scenen är som följande, Kia och jag är och handlar, varvid jag underrättar henne om att jag behöver ett speciellt balsam från apoteket.
Hon undrar försynt om det inte går med något som är i varuhuset, varvid jag säger ett bestämt 'Nej!'.

Vi betalar och går ut och jag ser till att riktigt underrätta henne om min hårstatus, att jag har haft det där balsamet som är riktigt bra och att det sedan tog slut (mycket märkligt) varvid jag köpte det balsam som jag haft förut, för jag tänkte att det funkar säkert med mitt nya schampo som är jättebra.
Vilket det inte har gjort. Håret har känts som om jag bär runt på en mops på huvudet, blivit trött och tråkigt och fett på ingen tid alls och kliat.
Jag grottar ner mig ordentligt i detaljerna för jag tycker om att hålla mina medmänniskor välinformerade.

Kort sagt, Kia förstår att jag *behöver* det där balsamet som uträttar mirakel med mitt hår, så vi marscherar in på apoteket där Kia fräser ilsket om förkylningsmedel och undrar varför det behövs en hel hylla för saker som går över av sig själv.
Jag tar ingen märkbar notis om det utan undrar förstrött om hon inte sovit tillräckligt och pratar vidare om mitt hår, jag letar efter balsamet, jag.

Hittar mirakelbalsamet, betalar och går ut och när vi är på väg tillbaka till bilen så undrar jag något om henne och hennes välbefinnande och frågar vad hon tycker.
Kia tittar på mig. Ett bra tag.
Och så säger hon. Jag tänker på att i fredags så tonade jag håret och du har inte sagt ett ljud om mitt hår och hur det ser ut!


  • Det fick tyst på mig. 

måndag 5 september 2016

Jag lever ett spännande liv....

Jag är i tidsbrist som vanligt (vilket i sig är ganska imponerande eftersom jag inte gjort ett skapandes grand på hela eftermiddagen.) men måste ju få berätta om vilket spännande liv jag levt förra veckan. Allt med benäget bistånd av en vän som heter Lippe.
Alltså. Två medelålders damer beger sig ut för att leta efter en styck portugis med tre hundar.
Nu undrar du varför, eller hur?
Jo, denna man har gått från Lissabon till Rovaniemi, där han träffade tomten och var nu på väg tillbaka och skulle vara någonstans i våra hemtrakter.

Jag har följt honom på fb sedan förra året och nu var alltså tillfället inne att kunna träffa honom och prata med honom.
Sagt och gjort.
Lippe och jag begav oss iväg på tisdagen. Vi åkte till Linköping, allt medan vi spejade längs vägarna så till den milda grad att vi inte alls blev störda av att åka en bra bit bakom en traktor. Det blev kanske däremot de andra bilarna bakom oss. Vi tror det.

Nåväl, inte en skymt av en man med tre hundar någonstans, vi bestämde därför att åka över Malmslätt. I Malmslätt skulle vi vidare till Vikingstad.
Saken var bara den att det stod en skylt med ordet 'flygflottilj' vilket jag fick problem med att uttala.
Lippe hjälpte gärna till och som en papegoja upprepade jag 'flygfottilj' några gånger och i den allmänna ordoordningen (ja,mycket nöjd med det ordet) så var vi helt plötsligt tillbaka i Linköping.

Vi tyckte att detta var mycket märkligt. Inte hade vi sett någon skylt mot Vikingstad. Nytt försök, tillbaka till Malmslätt och se på fan!

Medan vi hade tagit omvägen över Linköping igen så hade byborna burit tillbaka skylten där det stod Vikingstad så att vi lugnt och säkert kunde ta den vägen.

Inte såg vi någon man med hundar.
Vi bestämde då att ta vägen hem. Direkt. Över en by vars namn jag nu inte minns, däremot minns jag att helt plötsligt tog den slut.
Bara så där. Ett gärde och inget mer.
Vi blev så tagna att vi blev stående vid ett vägskäl medan vi diskuterade hur vägar och byar helt plötsligt bara tar slut.
Ända tills en bybo bakom oss tutade. 
Lippe mumlade något om 'banjospelande bybor' och jag fyllde i med 'baseballträn i nävarna' och så gasade vi oss ut ur byn.

Vi fick ge upp den kvällen.
Men på torsdagen tog vi nya tag och träffade äntligen mannen med hans hundar.
Och vilken härlig människa det är. Vi fikade med honom och fick höra hans berättelser, samt lärde oss att vi svenskar ofta säger 'Jaha!' 
Det var ett sådant här möte som får mig att le. Fortfarande. Hela bedriften i sig är helt fantastisk, att gå hela vägen från Portugal och till Finland för att sedan vända åter.
Du vet, man tänker ju ibland att man borde göra något radikalt av sitt liv. En del gör det. Han gör det.

Ser du honom längs vägen, ta tillfället i akt att prata med honom, bjud in på honom på mat eller fika. Det blir ett möte och minne för livet.

tisdag 16 augusti 2016

Tänk om de tar slut.....

Jag har en förmåga att försöka se in i framtiden.
(Ja, det går bra att läsa den där meningen om igen och försöka att få den att ha någon rim och reson.)

Jag har ett par hörlurar...
Sladdlösa med återuppladdningsbara batterier.
Vi är mycket lyckliga.
Men!
Jag vore inte jag om jag inte började oroa mig för att de laddningsbara batterierna helt plötsligt ska ta slut. 
Tänk så tyst det blir då. Tänker jag.
Och tänk om det måste vara extrasuperspeciella batterier till hörlurarna? Tänker jag.
Sådana som det tar minst tre veckor att få. Inte för att jag någonsin hört om så extrasuperspeciella batterier någon gång men någon gång ska ju vara den första. Tänker jag.

Och så går jag här och kan inte lyssna på något i hörlurarna! Jag har ju i och för sig de gamla trådlösa, men har man surfat fram på dessa högteknologiska ljudvågor så skulle det vara som att sitta och lyssna i en metallburk med tråd i. Tänker jag.

Och tänk, när väl batterierna kommer så måste de laddas i 24 timmar! Ytterligare tysthetstid! Tänker jag.

Nu är jag en kvinna som ingalunda låter gräset gro under mina fötter. (bokstavligt talat, jo, bildligt, nej) utan här utbröt en våldsam aktivitet.
Eller så våldsam var den inte, men det slogs (det är svårt att komma ifrån våldsuttrycken tydligen) en hel del på tangentbordet och googlades.

Detta ledde till att jag helt ofrivilligt läste manualen till hörlurarna som jag innehaft i x antal månader. Bättre sent än aldrig.
Samt började söka på batteri-siter om dessa batterier.
Nu har jag lärt mig att det finns något som heter NiMH-batterier.

Såna ska vi ha! jublade jag och kände mig som Robin Hood i Sherwoodskogen.
Men.
Sedan skådade mina ögon att det fanns något som hette NiMH med lödfanor....
Javisst. 
Varför inte krångla till det ytterligare? Ulvstrumpa började fundera på om kanske mina hörlurar längtade efter lödfanor. Man vet ju aldrig. Det låter ju hemskt seriöst.
Och lite festligt.

Våldsamt googlande på lödfanor. Allmänt upprop på fb om vad lödfanor månde vara (som negligerades,ibland undrar man varför folk inte sitter spikade vid sina telefoner för att svara på allehanda frågor som jag kan tänkas sända ut. Jag antar att du känner likadant med dina facebook-kontakter....)

Utav googlingen (som gjorde mig hemskt förvirrad) så drog jag slutsatsen att jag behöver nog inte några lödfanade batterier. Det verkade som om jag behövde en skruvdragare (minst) eller något annat tekniskt om jag ska ha sådana.
Det är mycket möjligt att jag missförstod.
Jag var både hungrig och törstig när jag läste.

Så....
Nu väntar jag på mina laddningsbara batterier som är uppladdade (!) så att jag inte ska missa en sekunds musik.

Och slutar att oroa mig för det. För stunden. Det finns ju annat att oroa sig för.
Om jag har choklad hemma till exempel. 

lördag 13 augusti 2016

Osså fick dom inte ens spela!!!

....och så gör jag det ändå....läser lite...
Hör här: På sina första singlar, 'Funny, funny', 'Co co' och 'Poppa Joe' så spelar inte Sweet. Det är betalda musiker och Sweet bidrar bara med sång!
Vad fan?!
Här hade Chinn och Chapman kompetenta musiker och låter dem inte ens spela.
Det är som Milli Vanilli fast tvärtom.
Efter deras fjärde hit, 'Little Willy' så förstod dock Chinnichap att de var bättre musiker än de hyrda och de fick börja spela själva.
Tacka månarna för det, tänker man.
Vilket slöseri med musiker.


Tydligen pratar inte Andy och Steve med varandra. Jag antar att de har sina skäl för det.

Chinnichap har jag tänkt mycket på, sickna hitmaskiner de var, skrev till nästan alla och jag undrar om de aldrig ville stå på någon scen?
Kanske var de smarta, de fick royalty men behövde inte ha galna fans som skrek halsen av sig vart de än kom. 


För övrigt, på tal om galna fans, jag läser också att Sweet blev dragna av scen av hysteriska fans som försökte klippa lockar ur deras hår med saxar som de smugglat in i sina väskor.

Tänk, så där hysterisk har jag aldrig blivit på något gig. Det ligger nog inte för mig. Men ylat som en varg har jag ju gjort. Och hoppat upp och ner i några timmar. Och flinat så där saligt som man bara gör när man är i sjunde himlen och på väg upp till nästa himmel.
Därifrån känns dock steget till att hårfrisera någon musiker långt.
Men man vet ju inte. Det är kanhända inte för sent än.
Å andra sidan, musikerna jag gillar har inte mycket hår att tala om längre.
Och de som har, de bär hatt väldigt ofta. 
Förutseende kanske, vem vet?

På något sätt lever de ändå.

Jag har gått i barndom igen.
Spenderat tiden med att lyssna på mina barndomsidoler. Inte bara lyssna, utan nu kan jag även se dem utan att behöva åka över Nordsjön eller uppfinna en tidsmaskin för den delen.

Det här att se dem live är ganska förunderligt, på min tid så var de på radio. I Poster eller ibland Starlet på idolbild. Nu är det rörligt och jag blir småförtjust i trummisen som är grymt underskattad. Precis så ska en trummis vara.
Jonglera med trumpinnarna, se glad ut och hålla takten. 
Jag blir sanslöst glad över att se att musiken än håller måtten. Och att de låter så mycket råare live än de gjorde på skiva är förtjusande.
(Ja, jag vet, 'förtjusande' kan verka som ett märkligt ordval men jag hade gett mig fan på att få in det ordet i bloggen idag.)

Jag ser också en dokumentär och sångaren säger att 'we owe it all to the kids'.
Känner mig lite förnärmad att bli kallad 'kid' tills jag tänker att 'herregud, jag var bara ett litet kid då, kan jag ha varit tio, elva?'
Så, ja. Du har rätt Brian, kids var vad vi var.

Känner mig inte alls frestad att ta reda på vad de gör nu, jag vill helst att tidsmaskinen ska stanna där den är, i 70-talet, då de var unga och vitala och sjuhelvetes hungriga på succéer.

Jag vet att Brian och Mick gått bort. Ingen lever för evigt, det är så.
Men om jag tar tidsmaskinen tillbaka till 1974, så lever de ändå, på något sätt...