onsdag 5 april 2017

Men du.... Minns du?

Igår postade jag några av mina trägalgar på fb, jag byter ut alla mina plastgalgar mot trä och jag skrev väl något om att det är så kul att se de här gamla firmanamnen, sedan fick jag se mina vänners galgar också och jag blir så nostalgisk.
Det var andra tider då, man gick inte ut och köpte en massa kläder hela tiden och slet och slängde som då.
Även en trägalge ägnades omsorg i utförandet...

Sista tiden har jag tänkt mycket bakåt och imorse när jag var ute så mindes jag Jane Hellens shampoo, det doftade så mycket men jag minns inte av vad. Var det äpple? Jag vet att vi var på landet och någon sa att det var ett helvete med alla mygg men det verkade som att jag var den enda som inte var störd av dem.... Och så sniffade de i luften och flinade och sa 'Jag undrar varför....'

Och nötcreme... På den tiden vågade jag inte ens drömma om storpack av nötcreme, den där lilla plastpåsen med nötcreme var ganska dyr och den praktiskt taget dammsögs för att få ut allt. Nutella ska vi inte tala om, små plastförpackningar som skrapades rena minutiöst med den lilla plastspaden...

Ettöres godisar, smakade fan vill jag minnas, någon slags jolmig lakritssmak med strösocker på, men jag köpte dem ändå som utfyllnad ibland.

Gamla telefonkiosker med trägaller, som vi vände uppochner för att ibland hitta tillochmed enkronor! 
Snabb galopp till kiosken!

Och kioskerna... Då var man inte välkommen in och jag minns att jag stod där med min peng i min hårt knutna hand och valde, 'En sån. En sån. Och en sån. Hur mycket har jag kvar? Jaha, en sån också då.'
Hade man otur så var det en grinig gubbe eller tant som inte alls förstod hur viktig transaktionen var för ett barn.

Och godiset var i glasburkar som öppnades upp och sedan transporterades till små godispåsar i papper. Det fanns en större variant av de här påsarna, när jag hade mer än en peng och kunde nästan fylla en stor, då var det fest!

När jag var sjutton, arton så jobbade jag i kiosk, nära två skolor. Jag lät kidsen välja hur länge som helst. Jag mindes, vet du. Och jag minns än...

torsdag 30 mars 2017

Såna där råd kan de ta och stoppa upp i......

Imorse såg jag nyhetsprogrammet och någon frågade var seniorerna och även 50åringarna var på nätet.... Samt gav tips om vad man kan skriva om.
Barnbarnen. Och så var det väl något mer som jag inte riktigt lade märke till, ity jag var upptagen med att slå ihjäl drakar på mobilen.

Jahopp. Tänkte jag. Och vi som av ohejdad vana inte har alstrat några barnbarn?
Eller barn för den delen?
Ska vi uppfinna några? I så fall har jag två. De heter Emil och Pippi. Hänger i flaggstänger och lyfter hästar. Rekorderliga barn.


Men så tänker jag ett varv till, det är så enkelt att tro att bara för att folk blivit 50 så är de intresserade av vissa saker.
Kära barn. Tänker jag.
Det är inte så. Visst, en del ändrar sig något fasansfullt, blir stelbenta moralister som totalt glömmer bort livet de själva levt och imposar (jupp, nytt ord, swenglish you knöw....) sina nya tänkesätt på stackars barn som därmed får ägna halva livet åt att bli fri från dem.

Påminner man dem om vad de själva gjort byter de ämne och låtsas som om det varit någon annan. Prova det. Det är väldigt roande.

Jag upptäckte när jag var typ elva år att det här med ålder är inget som går att ta på. Folk i hög pensionsålder kan vara minst lika 'barnsliga' som en elvaåring med spring i benen.
Jag ler fortfarande när jag tänker på mjölkriget som bröt ut efter att jag och några tanter spelade poker.
Hela köket var fyllt av mjöl. Varenda tant var mjölvit i ansiktet. Fantastiskt, tänkte jag. Kanske kan man åldras med stil. Eller stryk 'kanske'. 
Man kan!

Sedan lyssnade jag på radio härom dagen, någon trendflicka som pratade om kläder. Givetvis ska man klä sig efter sin ålder, sa flickebarnet.
Varför då? Sa jag.
Och hur vet någon vad som är passande för någons ålder?
Och vem fan bryr sig?


Jag betvivlar att när folk har lämnat jordelivet har någon sagt 'Och tänk, han (hon) klädde sig jämt efter sin ålder!


Eller: Hon hade stil, hon, alltid satte hon på sig mascara innan hon gick till soptunnan.


Eller: Färga ditt hår för att gömma ålderstecknen.
I got news for you. Ansiktet kommer att fortfarande visa din ålder.
Jo, även om du ansiktsplasterat dig.
(jo, tackar som frågar, jag är full av nya ord.)
En sak är om man vill färga håret för att det gör en glad.
Då ska man färga det. Kör bara.

Men alla råd som går ut på att någon sitter och säger att man ska se ut eller göra något för att passa in i någon mall de suttit och klippt ut på sin kammare, de råden kan ta sig i....
Ja... Du vet...

För övrigt så tränas det inte idag. Jag kände nästan ett tvång att ge mig ut, men jag tänkte genast att när träningsdjävulen sätter in sådär så är det bara en sak som gäller.
Ignorera den.
Jag vill ju inte bli slav under den lasten.
Också.

onsdag 29 mars 2017

Underbart är kort. Eller barfota.



Jag skaffade mig en läsplatta och vi kom så väl överens, oändliga timmar satt jag och fnissade åt Come Dine With Me eller åt Seans tokerier.
Twittrade och pratade med människor.
Det enda jag inte riktigt gillade var att jag inte kunde lyssna på youtube och göra annat samtidigt. 

Men så roligt vi hade. I en hel en och en halv månad ungefär. 

Tills batteriet började bete sig som en nyckfull åsna.
Ladda? Nej.... Det vet jag inte om jag vill......
Jo. Ladda nu!
Njaee.... Inte så stor lust med det, känner mig lite trött.... Ska nog ta en paus.

Sådär höll vi på i en vecka. Tills plattan åkte in till verkstaden.
Nu får jag sms ibland om vad plattan har för sig.
Den har åkt vidare till en annan verkstad.
Och idag fick jag sms att reservdelar var beställda. Skulle komma om 6-8 dagar.

Men jag klagar inte. Nejdå. Jag är så lugn och rofylld så. Som en buddhistmunk ungefär. Det är väl träningens förtjänst och jo, tackar som frågar, det går som på räls.

Förutom en intressant stortå som krånglade igår. Man tänker inte på hur viktig stortån egentligen är. Den bara finns där.
Tills den säger att 'Nu lägger du av med det här gåendet!'

Jag sa som det var till tån. Att jag inte riktigt kunde lägga av för vi är minst två kilometer hemifrån och jag vet inte riktigt hur du, stortå har tänkt dig att vi ska komma hem om jag bara lägger av här och sätter mig på en sten och väntar på att mossan ska börja gro över oss.

Lägg av! sa stortån.
Vi måste ju hem. Sa jag.
Jag följer inte med! sa tån.
Joru. Det gör du vare sig du vill eller inte. Sa jag.

Så tog vi oss hem, väldigt försiktigt. När jag tog av skon så fanns det inte tillstymmelse till ont i tån. 

Jag antar att det betyder att jag ska bli den första barfotade motionären i det här kvarteret.

måndag 27 mars 2017

Det ska fan bestämma.....

Alltså. Det finns få saker som gör mig så irriterad som när någon annan har bestämt något som får inverkan på mig.
Och nu har det hänt igen!
Någon har bestämt att mitt favoritte inte ska finnas i butiken där jag handlar.
Någon annan har bestämt att det ska vara andra teer.
Va?!

Jag får samma känsla som när jag var barn och hade den där hemska bussarongen med körsbär på. Den som kändes som en papperspåse att ha på sig. 
Jag minns så väl hur jag satt i bilen, en gammal pv och tänkte 'Det ska fan vara barn och ha andra som bestämmer vad man ska ha på sig.'
Jo. Jag tänkte 'fan.'
Min far svor väldigt väl och jag var inte enfaldigare än att jag tog upp det.
En del säger att svordomar är ett tecken på en dålig vokabulär.
Så fan heller. Säger jag.

Som tur är så är jag inte tio år längre. Eller har någon som vågar ens uttrycka sig om mina klädval så att jag hör det.
Som tur är finns nätet.
Så nu har jag beställt mitt favoritte! Allt medan jag muttrade 'Det ska fan någon annan bestämma vad jag ska dricka eller inte!'

torsdag 23 mars 2017

Rune. Den ovilliga motionären.

Idag var det trögt.
Jag vaknade 05.40 av att äldsta katten hade något viktigt att meddela.
Släpade mig upp, hade tänkt sova till 6 men som sagt var, katten hade något att säga.

Detta något var (tror jag) att hon hade fått upp en hårboll på överkastet som pryder soffan.
Det finns få saker som får en så glad som att ta hand om sådana saker direkt på morgonen. Frågade varför katter helst kräks på soffor eller mattor, varför nästan aldrig direkt på golvet. Fick inget svar på det.

Sedan tittade jag ut och kände inte för att vara atletiskt, men som jag sa till mig själv 'Det här handlar inte om vad jag känner för, helt oväsentligt.'
Ut knatade jag, solen sken och fåglar skrek åt varandra.
Jag vet att en del människor älskar sån't här väder. 
Jag föredrar moln. Och starka vindar. 

Knatade helt utan några mankemang hela rundan. Avhöll mig från att stanna och fundera på varför en man i en bil satt på den öde landsvägen.
Några scenarion fick jag till.
1. Han planerade ett brott.  Alla vet att brott bäst planeras på öde landsvägar.
Tänkte jag. Och kände att teorin inte riktigt höll.
2. Han är tjuvskytt och sitter och väntar på att skogens konung skall komma marscherande över vägen. Kände att kanske skulle mannen i bilen hålla till i skogen för att den teorin skulle hålla.
3. Han väntar på ett sms, som kommer att tala om för honom exakt var skatten letat efter i fjorton dagar finns. Nu kan vi fundera över hur någon annan är funtad som skickar ett sms för att tala om för någon annan var en skatt finns...
4. Han är en ovillig motionär. Har en fru där hemma som sagt att 'Nu Rune, nu är det dags att du tar tag i dig själv och inte bara sitter hemma och moffar wienerbröd till nyheterna på tvn. Ut med dig!' 
Så Rune tar på sig träningskläderna och åker iväg. Sitter i bilen i en halvtimme, lyssnar på radion och kanske knappar han på sin mobil. Om Rune har en mobil, hmm...Nej, den här Rune har ingen mobil. Han tycker inte om mobiler.
När halvtimman har gått så kliver han ur bilen och springer utav bara helsike sju varv runt bilen. 
Kliver in. Sätter sig. Och åker hem till frugan och säger att det var en skön runda.
Precis så är det, känner jag. Rune är den ovilliga motionären och här har jag kommit och stört precis när han skulle ut och springa runt bilen.
Jag avviker hastigt ner i skogen.
Och undrar om jag ska få se Rune imorgon igen. 
Man vet aldrig.

onsdag 22 mars 2017

...vari vi funderar över påfåglar och fågelholkar och lär oss att träna!

Det är den 22a mars och härmed så förklarar jag det här som min träningsdagbok, här ska uppdateras varenda dag (ja, du behöver inte klänga upp på en köksstol och rita kors i taket, vi vet båda hur det brukar bli, *men* jag har intentionen i alla fall....)

Så. Hur har det gått?
Jag har hållt i med träningen. Det är märkligt, att jag som är en så disciplinlös person faktiskt nästan alltid har lyckats att hålla igång med det när jag väl en gång har börjat. Jag vete fan hur det går till.

Men. Du vet, alla är ju experter på någonting nuförtiden. Det är gurus, coacher och guider tills fan löser av överallt.
Jag vill inte vara sämre. Jag är expert på träning á la Ulvstrumpa.
Och jag rekommenderar den.

1. Sätt ett idiotenkelt mål. Ett så enkelt mål att om du skulle misslyckas så vet du att du kan uppnå det nästa vecka. Du skall *icke* binda ris till din egen rygg och stånga dig blodig mot köksluckor och vara osnäll mot dig själv om det inte går.

Däremot, när du uppnått målet för första veckan skall du premieras! Du är en hjälte! Du är oövervinnerlig! Du ska ha choklad! Du ska ha bakelser! Du ska ha en whiskey! Minst! Helst skulle folk stå och göra vågen när du kommer ut från skogen efter välförrättat värv men folk är ju så slöa nu för tiden så vågen får du nog göra själv. Men gör den!

Sedan kommer vecka två. Då höjer du ribban lite. Fortfarande så enkelt så att du vet att du kan klara det. Ska du vara helt exemplarisk ska du ha ett mål som du når någon gång i mitten av veckan så att du kan gå och ryggdunka dig själv resten av veckan och ha övrig gång som bonus. 

Vecka två slog jag rekord på min första gångning. Jag har aldrig tidigare varit så långsam! Givetvis hade jag problem, byxorna åkte sidvägs... Jo, jag skojar inte.
Hade jag inte åtgärdat det hade jag kommit hem med byxorna bakochfram.
Skorna jävlades. Jag knöt om dem två gånger. Näsan rann.
Liten gubbe kom och knatade och såg sur ut. (jag vet, vi kan nu ta en minut och grunna på hur det kunde inverka på min träning....)
Det var snö. Och slaskigt. Samt jag såg en fågelholk som var målad i klaraste gult med en smiley på. 

Klart att jag var tvungen att stanna och filosofera om det var så välbetänkt, jag menar, om jag var en ordinär fågel; typ flugsnappare och skulle bilda bo så vet jag inte om jag skulle våga att närma mig en fågelholk med en stor flinande mun på. Skulle du?

Inte för att jag är säker på det här med fåglars synförmåga, men om, säger om, då skulle jag nog välja en mer ordinär fågelholk. Såvida jag inte var en påfågel.
Påfåglar är pråliga och skulle nog gilla det.
De skulle i och för sig få ett jäkla jobb med att ta sig upp till fågelholken och nej, de skulle inte kunna få in mer än näbben, men kanske skulle estetiken i det vara nog så att påfågeln bodde nedanför trädet och därigenom skulle den ju skrämma bort nya eventuella inflyttare....

Sådana här tankar tar ju tid. Det förstår ju var och en.

Men kände jag mig nerslagen? Icke. Jag blev uppmuntrad för det där betydde ju att jag skulle slå den här snigeltiden med bravur nästa gång jag gick ut. Bara jag inte stannade vid fågelholken....

Idag var jag ute. Såg inte en levande själ. Hade välknutna skor och ingen snö.  Tittade *icke* på fågelholken.
Slog snigelrekordet.

tisdag 14 mars 2017

Imorgon blir det lättare. Eller inte.

Du vet hur det är. Du vaknar en morgon och har blivit knubbig.
Jo. Över en natt. Bara sådär.
Om man hade nära till självrannsakelse och andra dumheter kanske man skulle koppla ihop det med alltför ivrigt grävande i ostbågspåsar och sån't därnt..
Jag håller inte på med sådant utan går rakt på problemets kärna.
Jeansen stramar. Vad göra?
Eftersom jag inte är en shopaholic förutom när det gäller böcker och musik och annat kulturellt (ah...härligt att få sätta en stämpel på sig själv) så förkastar jag glatt idén att köpa större jeans.

Imorgon ska jag motionera. Tänker jag. Så kom imorgon. Läs 'idag'.
Första promenaden i mannaminne.
Du vet hur den är. Mandom mod och morska män och hej hå, hej hå.
På med joggingskor och nödvändiga kläder.
Mobilen laddad med endomondo.
Raska steg på asfalten. 
Upp i skogen.

Men det var då helvete vad näsan rinner. Kvickt stopp för att åtgärda.
Rask marsch.
Varför är ena skon så lös? Varför?
Jag tänker inte stanna.
Jo. Jag måste åtgärda det. 

Raskt stopp för att knyta om båda skorna.

Och så är vi iväg igen.
Det går ju bra det här!
Jag har nästan gått tjugofem meter när jeansen verkar vilja glida ner.
Tänk så fort det går att förlora vikt.

Jag tänker inte stanna dock. Det här är ingen intervallträning. Rask marsch.
Men herregud. Vad de glider!
Ok. 
Jag stannar, åtgärdar och sätter av igen.

Det här går ju strålande!

Men vad är det där?
Varför håller ena sockan på att glida ner i skon?
Jag bryr mig inte.
Jag tänker gå med en och en halv socka på.
Jodå.

Morrar ilsket när sockan glatt svänger sig under hålfoten.
Suckar.
Stannar och åtgärdar.

Nu är jag vid grus/jordvägen.
Oj så isigt.
Och blött.
Men jag tar ingen hänsyn. Raskt som en sinnesslö snigel navigerar jag mig fram.
Morrande. Ilsket.

Äntligen ute på asfalten igen.
Rask marschtakt.
Vad bra det går. Motivation är allt som behövs. Och nu ska vi in i skogen igen.

Så isigt. Bäst vi tar till snigeltakten igen.
Och på fotbollsplanen är det snömodd!
Men va?

Inte låter jag mig stoppas.

Jag glider som en bakfull ninja över fotbollsplanen.
Fram till dalen. 
Där det är is!

Det finns inte en chans i helvetet att jag tänker ta mig fram där! annonserar jag högt till träden.

Vänder och knatar uppför en liten stig med brant lutning.
Bra träning det här tänker jag bistert.
Stannar när jag är uppe på den andra stigen och funderar på om det alltid är så här jobbigt med första motionspasset.
Är det det?
Jo. Det är det.

Står i mina funderingar när två pensionärer kommer farande som skott i backen.
Tänk. En del ska alltid stila.
Tänker jag.
Och lunkar hem.
Imorgon blir det lättare.

Eller inte.